I förra månadsbrevet fick vi oss till del vad lagtexten säger om de olika rollerna. Jag tänkte utifrån detta gå vidare och då fokusera på den känslomässiga relationer som väl alltid uppstår.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har hittills inte haft en huvudman jag inte lärt mig tycka om. Ofta blir det ju ett slags vänskap. Men viktigt dock, jag anser att man bör hålla isär rollerna med en viss distans.
När jag fick/tog mitt första uppdrag 1996 så hade jag en ytterst diffus kunskap om vad en god man skulle, eller inte skulle göra. Ingen godmansförening, ingen mentor, ingen utom överförmyndaren.
Överförmyndarens trygga uppfattning – ”du klarar det här” – var allt jag hade. Jag antog utmaningen och gick ”all in”, gjorde vad jag ansåg borde göras. Hade då ingen kunskap om sörja för person, bevaka rätt eller förvalta egendom.
Jag gick in med mycket humor och mycket värme, blandade allvar med skämt. Överförmyndaren reagerade lite, ”en god man jobbar inte som du!”. Det kanske är så att jag omedvetet eller medvetet försökt att verka som den gode man jag själv velat ha om det blivit aktuellt för egen del.
Vi får inte heller glömma att många inte vet vad ett uppdrag som god man innebär och tror att det inkräktar på huvudmannens fria vilja i högre grad än i verkligheten. Medias svartmålning av gode män innebär även att många tvekar att ta emot den hjälp de innerligt väl behöver.
Vid ett nytt uppdrag föredrar jag att träffa huvudmannen själv, utan inblandning av Socialen eller annan och presentera mig och förklara hur jag arbetar. Gärna över en kopp kaffe. Därefter får huvudmannen fatta beslut om denne vill ha mig som god man eller inte. Vid ”ja” så fyller vi i den medtagna åtagandeblanketten och inväntar beslut från tingsrätten.
Det är mig helt främmande att vara auktoritär eller att lägga mig i huvudmannens val och prioriteringar så länge de ryms inom ekonomin. Visst kan jag ibland ha åsikter, men det är huvudmannens val. Ordet huvudman säger väl egentligen allt.
Ronny Gustafsson